Lågstadietiden
När jag satt och åt frukost för mig själv en tidig morgon innan arbetet märkte jag att tankarna började riktas mot lågstadietiden. Jag började tänka på hur det var för mig och vad jag minns.
Jag minns då alla "klasskompisar" sprang undan mig på rasterna. Då jag fick stå ensam.. Då pojkarna(iallafall en del) kallade mig ful och fet. Då jag fick en lapp som sårade mig. Då det mesta man gjorde var nånting dåligt. Då ingen kom på festen jag ordnade..
De är såna saker jag minns från lågstadietiden.. Visst, säkert bestod inte hela lågstadietiden av sånt, men det är det jag minns bäst. Och det är säkert det jag kommer minnas bäst resten av livet. De fina minnena har gått och gömts och glömts bakom de andra.
Och jag säger inte att alla är likadanna nu som då(för det tror jag inte!), men mina minnen finns ändå alltid med inom mig.
Nu känner jag äntligen att jag verkligen kan tala om det. Och att jag behöver dela med mig av hur det kändes.
Nu känner jag först att mitt självförtroende är såpass starkt igen. Och ja, det har väl tagit en ... 10 år.. Det tog många år innan jag faktiskt insåg att alla pojkar inte är skitstövlar. Så tack för det..
De är såna saker jag minns från lågstadietiden.. Visst, säkert bestod inte hela lågstadietiden av sånt, men det är det jag minns bäst. Och det är säkert det jag kommer minnas bäst resten av livet. De fina minnena har gått och gömts och glömts bakom de andra.
Och jag säger inte att alla är likadanna nu som då(för det tror jag inte!), men mina minnen finns ändå alltid med inom mig.
Nu känner jag äntligen att jag verkligen kan tala om det. Och att jag behöver dela med mig av hur det kändes.
Nu känner jag först att mitt självförtroende är såpass starkt igen. Och ja, det har väl tagit en ... 10 år.. Det tog många år innan jag faktiskt insåg att alla pojkar inte är skitstövlar. Så tack för det..
De var de sista årena av lågstadiet som var värst och sedan då jag började högstadiet vart allt direkt mycket lättare. Med nya klasskompisar som inte visste om ens "förflutna" så blev allt bättre, men ändå var det svårt att våga vara sig själv.. Musik/låttexter och bildkonst har hjälpt mig så otroligt mycket då jag har känt mig ensam eller nere. Hur som helst känner jag mig mycket starkare nu, nu vågar jag vara mig själv utan att bry mig så mycket om andra.
Jag känner att jag måste skriva detta, inte för att folk ska tycka synd om mig eller för den delen skratta åt mig, utan för att jag tycker att ni/de som har gjort det(mot mig eller mot andra) verkligen behöver förstå vad ni gör. Hur ni förstör för andra och hur svårt det kan vara att bygga upp självförtroendet igen! Och andra som har varit i samma sits som mig.. Jag hoppas detta kan vara till hjälp för er.
Kommentarer
Jojo
Känner så igen me i dehär! x_x Sista åren av lågstadiet var värsta tiden i skolan, ever! Eller i alla fall känns e så nu (kan ju dock händ, som du skrev, att tömde sakren som var bra och roli tär överskuggas åv allt som var hemskt).. Jag var alltid för stor, lång, tung, var för dåli på olika saker, för ful, hadd för konstiga kläder etc...
Men saan tå högstadiet byrja bleiv allt myki betär. En massa nya människor som int hadd en aning om ens bakgrund och vem man hadd vari i lågstadiet. Man byrja från 0 heilt enkelt! Och saan he så har e bara blivi betär och betär för varje skola så.. :)
Skit att du har behöva vara mee om na likand, men bra att man iaf int är ensam! :)
Svar:
Linda
Trackback
