När jag satt och åt frukost för mig själv en tidig morgon innan arbetet märkte jag att tankarna började riktas mot lågstadietiden. Jag började tänka på hur det var för mig och vad jag minns.

 

Jag minns då alla "klasskompisar" sprang undan mig på rasterna. Då jag fick stå ensam.. Då pojkarna(iallafall en del) kallade mig ful och fet. Då jag fick en lapp som sårade mig. Då det mesta man gjorde var nånting dåligt. Då ingen kom på festen jag ordnade.. 

De är såna saker jag minns från lågstadietiden.. Visst, säkert bestod inte hela lågstadietiden av sånt, men det är det jag minns bäst. Och det är säkert det jag kommer minnas bäst resten av livet. De fina minnena har gått och gömts och glömts bakom de andra.

Och jag säger inte att alla är likadanna nu som då(för det tror jag inte!), men mina minnen finns ändå alltid med inom mig.

Nu känner jag äntligen att jag verkligen kan tala om det. Och att jag behöver dela med mig av hur det kändes.
Nu känner jag först att mitt självförtroende är såpass starkt igen. Och ja, det har väl tagit en ... 10 år..  Det tog många år innan jag faktiskt insåg att alla pojkar inte är skitstövlar. Så tack för det..

 

De var de sista årena av lågstadiet som var värst och sedan då jag började högstadiet vart allt direkt mycket lättare. Med nya klasskompisar som inte visste om ens "förflutna" så blev allt bättre, men ändå var det svårt att våga vara sig själv.. Musik/låttexter och bildkonst har hjälpt mig så otroligt mycket då jag har känt mig ensam eller nere. Hur som helst känner jag mig mycket starkare nu, nu vågar jag vara mig själv utan att bry mig så mycket om andra.

 

Jag känner att jag måste skriva detta, inte för att folk ska tycka synd om mig eller för den delen skratta åt mig, utan för att jag tycker att ni/de som har gjort det(mot mig eller mot andra) verkligen behöver förstå vad ni gör. Hur ni förstör för andra och hur svårt det kan vara att bygga upp självförtroendet igen! Och andra som har varit i samma sits som mig.. Jag hoppas detta kan vara till hjälp för er.